lördag 19 mars 2011

Ja, vad säger man??
Örebros lokaltidning Nerikes Allehanda har under dessa dagar fullt fokus på rättegången på om "våldtäktsmannen".
Ja, ni alla vet ju då vem som avses.

Han som månad efter månad satte skräck i alla föräldrar här i Örebro.
Ungdomarna själva brukar ju inte vara lika oroliga som oss föräldrar - men i det här fallet gick det så långt att till och med dom var livrädda och gick aldrig ensamma.

Min kompis från Sandviken, hennes dotter flyttade precis hit när det var som värst. Min väninna ringde mig stup i kvart och frågade vad som hände, vad skrev tidningarna, hade man nån aning om vem det var?? Hon var hyper över att vara så långt ifrån sin dotter när det hela pågick. Så fort dottern gick utanför dörren ensam ringde hon föräldrarna på mobil samtidigt som dom hade en förinställd telefon med SOS telnr...

Vilken skräck det var!
Vem man än pratade med så nog nämnde man nåt om våldtäkterna.

Alla var livrädda och man förstod ingenting!
Var det en man, var dom två?? En liga???
Polisen var lika frågande.

Så plötsligt får jag ett sms när vi är i Vence. Vi satt i solen och drack en capuccino. Kl var 10.00 på förmiddagen.
Det stod: Jag tror jag vet vem våldtäktsmannen är!
Så får jag höra det, innan man har gått ut med det i media.

En av våra döttrars mycket nära vänners, bror.
Dottern har sovit över där otaliga gånger.

Jag blir snurrig och kräkfärdig.

Kände direkt oerhörd empati för familjen.

Fruktansvärt!

Har oerhört lätt att sätta mig in i deras situation. När jag vaknar nästa morgon tänker jag att när den familjen vaknar, då måste dom tro att dom lever i en mardröm. Nåt som är så fruktansvärt - som man inte kan tro är på riktigt.

Niklas har under det stora mediapådraget och sökandet efter våldtäktsmannen suttit och diskuterat det med sina systrar. Sagt att dom inte får gå ensamma och köpt pepparsprej till dom.
Overkligt:(

En sån fruktansvärd tragedi.

Hur kan det bli så??

Vad händer i en människa som kan skada andra?

Jag har ju själv blivit utsatt för saker som jag själv aldrig skulle kunna göra mot någon annan. Första gången var en kompanjon som lurade mig till månen. Fick som tack för att jag introducerat henne i inredningsbranschen några hundra tusen i skuld för att överhuvudtaget bli av med henne.

Nästa gång var tjejen som vi nyligen var på rättegång med.
Hennes straff var så litet att jag inte ens vill nämna det.
Katastof! Men hon hade advokat som vi, du och jag, betalade till henne. Alltså skattemedel. Själv blev jag utan hjälp. Fråga mig inte varför. Vårt rättsamhälle funkar så:( Om det är som hon säger mår hon mycket dåligt över det hon gjort. Och det är väl straff i sig. Veta att man gjort någon så illa att den personen mår dåligt, det måste väl kännas livet ut. Blir man nånsin kvitt det??

Tredje (och förhoppningsvis sista!!!!!!!) gången var nu med tjejen vi anställde. Som fullständigt raserade min värld. Vidrigt!

Hur kommer det sig att vissa människor kan göra andra illa ?

Oförklarligt för mig.

Niklas har inte bara skadat de offer han utsatt, tänk hur fruktansvärt det måste vara för familjen. När jag pratade med systern sa hon att det var så jobbigt för folk skrev på internet att det var familjens fel.

Är det syskonens fel när ett av barnen gör något dumt?

Visst, föräldrarna har ett ansvar. Vi föräldrar har ett MEGASTORT ansvar att se att våra barn beter sig socialt rätt. Men det kan aldrig bli ett syskons fel.

Däremot har man ett medmänskligt ansvar att se till att om något är fel i ens omgivning, göra något åt det.

Ett tag tänkte jag att jag kanske skulle skriva om det hela.
Troligtvis skulle man prata med mig som känner dom än med någon okänd.
Men det gör för ont.
Det som hänt är för fruktansvärt. För många människor mår för dåligt.

Jag tycker så enormt synd om familjen, dom kommer aldrig att komma undan det som hänt.

Att veta att ens bror, son, gjort sig skyldig till att kvinnor mår så dåligt att de kanske aldrig kommer att våga gå ensamma. Aldrig någonsin gå ensamma. Inte stå i en kö och ha ryggen fri. Alltid känna sig förföljd.
Vidriga känsla!

Jag undrar hur det kommer sig att man har förmågan att utföra såna saker mot andra. Kommer man att få fram något på rättegången?? Jag är tveksam.

En sak är dock mycket säker, det hela är tragiskt, så oerhört tragiskt!

Jag kommer inte alls att följa det hela i media nu.
Det är för tungt och tragiskt.

Mycket runt omkring oss är tungt och tragiskt.

Nu har jag skrivit av mig och nu är det andra bullar som gäller:
En promenad ute i solen.

Efter en dag på mitt härliga jobb med min arbetskamrat som jag trivs så bra med. Vi har som vanligt haft URPOSITIVA besökare:)

Nu ska jag ut i solen och gå med maken och sonen.

Det finns många plus att fokusera på.
Bäst att göra det;)
Kram igen,
Eva


1 kommentar:

Anonym sa...

Hej Eva!
Jag håller verkligen med dig att det inte är familjens fel.Tyvärr blir det ju ofta så att det är dom närmaste runt omkring som får ta den hårde smällen när det händer något sånt här,för killen det handlar om är förmodligen för sjuk för att verkligen inse skadan han gjort.
Läser att du blivit utsatt för nåt av din anställda,är det nåt som hänt nu eller för länge sen.?Jag brukar följa din blogg men verkar ha missat detta.
Ha det fint!
Kram M