lördag 1 oktober 2016




Och här kommer alla känslorna på en och samma gåååång, trallalalaa!!!
Kanske är det inte lika glättigt som i Gessles låt.... tiden just nu.

Finaste, finaste vädret i går.
Solen sken från en klarblå himmel och allt var bara så vackert. 
Sånt gör mig lite (eller mycket) knäsvag. 
Älskar ju natur och vackert väder. 
Känslorna var liksom på G redan då, en liten tår i ögonvrån av allt det vackra hör vardagen till. 

Bråda dagar för gråterskan Eva nu. 
Hon som på 80-talet kollade reklamfilm i USA och hann börja gråta under den.
Tårarna rann från snögubbar som smälte i solen så barnen inte kunde leka med dom till par som möttes på en tågstation. Under en kort reklamfilmssejour.
Jag är alltså en äkta gråterska på riktigt. 
Det har inget med tanthormoner att göra. Gråterskan utvecklades nog redan som embryo. 

Inte alltid kul.
Och jag försöker skärpa mig. Det går ofta bra men jag blir helt slut efter det. 

Som igår när en av våra stammisar säger att det är tråkigt att vi mer eller mindre stänger.
Och när hon avslutar och vill ge mig en kram.
Usch det är så jobbigt att jag blir tårögd när jag skriver det. 
Jag spänner hela mig för att inte bryta ihop helt. Hon är bara fööör gullig.
Det syntes nog bara lite att jag höll på att börja gråta. 

Men när hon gått och Hanna såg mig så undrar ju hon förstås direkt om jag gråter. 
Nej, säger jag och går och gör nåt annat.

Huuu vilka jobbiga dagar det här är. 
ALLA är ni så himla goa och rara.
Det känns verkligen tuuuungt!

När sen Adams exflickvän steg in genom dörren då kunde jag bara inte hålla emot. 
Jag gick fram och kramade henne och störtgrät. 
Haha stackars Sandra som inte varit här på flera år, vilket mottagande. 
Hulkande berättade jag hur jobbigt det var och dagen innan hade jag tänkt på henne som varit med i framvärkandet av båda böckerna också. Hon är ju även med i båda.
Alltså där det finns en historia, där finns det också känslor. 
-Du vet ju hur jag är, Sandra, sa jag. 
-Jaaaa, svarade hon och skrattade, men det kanske inte dom andra kunderna som var här gör.
She got a point there..... 

Ok, jag är en extremt känslosam person, upp och ner som en jojo, troligtvis en förklädd italienare.
Att stänga en Smultrongård är jobbigt för italienska känslor så ni som besöker oss dessa dagar får stå ut med en del... that´s the way it is. 

Faktum är att det började lika i morse också. 
Ni som varit här mycket och säger nåt, då blir det liksom kört.
Många frågar om vi skall fortsätta med webshopen. Det är knappt så jag fattar frågan. 
Webshop!? Packa grejer i döda bruna kartonger. Aldrig! Det är ju er jag vill träffa. 
Ni som sitter i timmar och fikar. Ensam eller med kompisar. 
Ni som går runt och kollar fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Ni som älskar det här stället lika mycket som jag gör. 
Som någon av våra förfäder såg till att bygga för trehundra år sen på en extremt rofylld plats och vi alla nu får njuta av. 
Jag är bara så oerhört tacksam över att få ha det jobb jag har. 

Senaste året har jag till 100% levt i nuet. Vägrar tänka på morgondagen när dörren skall låsas. 
Var sak har sin tid. Kl 16 i morgon tar vi då. 

Middag med alla i familjen. Älskar det! 
Precis som det en gång började.
Fokus på middagen helt enkelt;)
Njut av kvällen och var välkommen till en ny höstdag här på Smultrongården i morgon. 

Som sagt, 10 och 16 stänger vi.....
Kraaaaam alla

1 kommentar:

Unknown sa...

hahaha där i slutet är det som om du skriver om mig... jag går ju o funderar i timmar eller funderar o funderar, jag njuter i timmar när jag är hos er.

och du! jag är också en sådan känslomänniska. Gråter för allt. Kan förstå att det är känslomässigt du/ni har ju lagt ner hela er själ i Smultrongården hade det då varit lätt att lägga ner så hade det ju inte varit något ni känt för. Så helt o hållet förståeligt att du känner som du gör.

Kram o ses under juldagarna <3